Förföljer folk mig, de som tycker synd om sig själva för mensvärk eller vägrar dra foten ur röven för att de har alkoholiserade föräldrar, finner jag dem vart jag än går eller finns det bara såna?

Jag tycker inte ett piss synd om er. Håll käften. Sluta klaga eller ta livet av er eller någonting. Lev på djävla gatorna. Lös era problem eller gör det inte, låt mig vara.

"This is goin' on my blog."

Hittade precis världens bästa film. Nej förresten, men väldigt mysig i mina ögon. Det är en samling videoinspelningar från december 1994 till sommaren 1997, mestadels med mig, min syster och kamraterna Bergvall i fokus. Förutom att den är mysig och somrig, är den även ett bidrag till den psykoanalys av mig själv som jag brukar roa mig med.

(Vi vet ju alla redan hur jag egentligen bara bryr mig om min egen existens, därför kändes det naturligt att uteslutande konstatera hur jag själv uppför mig i klippen. Det här är dessutom endast på sin höjd småintressant för människor som tycker om att psykoanalysera, alternativt alltid har sett på Bergvall-familjen som ett mysterium.)

I de första sekvenserna är det min tredje födelsedag. Jag har blommig klänning, smycken och diadem, sjunger sånger i min ensamhet under ett bord och nickar undergivna nickar vid tilltal. I ett annat rum, vid en annan tidpunkt men samma dag, sitter jag vid köksbordet och tittar på Martin som på platsen intill leker med miniatyrsoldater. Pappa ropar på mig, jag reagerar först efter många sekunder, han säger att det är min 3-årsdag och jag visar upp fyra fingrar.

I nästa scen står bullfarmor med tårta i famnen (ja.) och ett gemytligt stort sällskap sjunger födelsedagsvisan för mig. Jag blåser ut ljusen, men i en ordning som tycks annorlunda, då Gustav utbrister: "Du blåste ju först ut den i mitten, och sen dem andra!" Jag ser ut som om någon har slagit ihjäl ett lamm.

Vi är vid Bergvalls sommarställe; vi är utomhus. Stellan kastar upp en miniatyrsoldat i ett snöre upp på hustaket. Barnen börjar leka räddningsinsats och sjunger "TUUT-TUT-TUUT-TUT" i kör. Gustav befaller alla att sluta sjunga när stegen väl är funnen, det verkade vara målet. Alla tystnar, utom jag som i stället tar mina första höga toner av brandlarmssången; som om Gustavs förbjudande ord var den startsignal jag hade väntat på.

Alla barnen är engagerade i räddningsarbetet uppe på taket. I marginalerna kan det noteras att jag kommer utspringandes från stugan med en plastkanna i handen och börjar vattna i rabatterna.

I nästa scenario promenerar Karolina och Martin några meter framför kameralinsens skärningspunkt med fiskespön och annat materiel för strandaktiviteter. Under själva kameran ska det dock visa sig att yngsta fröken Isabella står och är fullt nöjd med livet i sig, helt ointresserad av verksamheterna omkring henne, då hon har funnit en blåbärsblå såväl som blåbärsformad hatt.

Vad jag antar är kort efteråt har vi hunnit fram till stranden. Jag tar en djup klunk sumpvatten med en kakform som jag använder som skopa, och ger ifrån mig ett nyläskat läte. Barnen leker med varandra, jag leker ensam. Martin gör en ilsken armrörelse i min riktning, jag tar min kakform och kastar en omgång vatten på honom, mycket glad. Han börjar gråta, hela Bergvall-skaran paktar ihop sig mot mig och jag säger fort förlåt. (Inte så, men asses.)

Några andra barn har i nästa sekvens anslutit och de leker alla tagare på ängen, även jag. Martin "har den" och ser hotfull ut genom att försöka efterlikna något slags skräcködla. Jag har dock inte förstått reglerna riktigt utan springer endast glatt och tacksamt efter de som minutens ledargestalt Martin springer efter. Stellan snubblar till, hamnar på marken och jag tar tillfället i akt och kastar mig mot hans kropp för att gediget få krama hans bakdel. Alltså... varför detta. Det gör lite ont att se på i dag, faktiskt.

Vi är hemma på Tryffelvägen. Pappa filmar oss med kameran inkopplad direkt till TV-skärmen, så att vi kan iaktta oss själva i inspelandets stund. Inom kort har alla barn ballat ur och marsvin kastas omsorgslöst omkring. Det är en rolig scen, helt enkelt.

Det har hunnit bli höst. Barnen leker tillsammans vid ett vattendrag, jag roar mig avsides med en pinne, med stor beslutsamhet i blicken.

Filmens sista skådeplats är trädgårdsstaden i Norby igen. De tre mellanstora barnen, Gustav, Karolina och Martin trampar fram på cyklar på gårdsplanen. Pappa vänder kameran mot mig där jag sitter och gullar med Ludde, vår dåvarande hund, och jag ser dysmorfofobisk ut vid upptäckten av ny medelpunkt.

Jag fann det här mycket intressant. Jag var alltså social misfit redan innan de mer intensiva sociala stadierna och påfrestningarna... Dessutom visar jag upp tydliga tecken på ömhetskänslor gentemot människor och de små tingen omkring mig, samt genuin glädje och genuin bryddhet. Estetikmässigt var blommor, hjärtan och klänningar i rosa och ljusgult framträdande. Min förmåga att räkna var knapp, precis som nu. Vissa av de egenskaper jag har i dag är kanske inte så mycket ett resultat av något annat som jag kanske hade trott, givetvis det med till stor del, men det tycks även vara lite ursinnes.

Och där lämnar vi dagens utvärdering.

...Simply fascinating!


Från 3-årsdagen.

Syster Karolina visar upp ett tomt snigelskal inför kameran. Senare skulle hon bli professor i biologi. Eller något sådant.

Gustav.

Martin - riddaren.

Insatsstyrkan med en avklädd Martin och krigarklädd Stellan i täten.

Karolina hade världens finaste frisyr. Det är viktigt. Avundsjukan, över att jag prioriterar högre att äta för lite protein och dricka för mycket kaffe för att någonsin kunna odla fram sådant hår.

Från scenen där alla ballar ur. Stillbilden fångar tyvärr inte känslan som de rörliga bilderna ger alls. Från vänster: Martin, Gustav, jag och Karolina med ett av de fördömda marsvinen.

Amygdala

Allt jag har sagt att jag är är jag inte. Jag kan inte stå för någonting som jag har sagt. Jag tittade igenom gällande blogg med inloggningsuppgifter som endast jag känner till här, av berättigade skäl, och mådde lite illa över hur allt var så otroligt strategiskt upplagt. Hur ingenting var på riktigt och hur allting var uträknat, och i största enlighet med den person jag var för några år sedan.

I, too, have lost a kingdom. Let us begin anew!

Bildkavalkad - #1 - Smarthet och väldigt allmän awesomeness

Detta är ett bildprojekt. Läs rubriken och titta på ett litet urval bilder från min stora fina bildmapp.